Vad menar man egentligen när man talar om yrkessvenska?

Allt oftare ser man läroböcker och särskilda kurser som erbjuds till invandrare och som har rubriken ’yrkessvenska’. Det kan vara yrkessvenska för vård och omsorg eller någon annan bransch, eller yrkessvenska för att klara av en arbetsmarknadsutbildning när man är arbetssökande, eller som en förberedelse för en praktik på en arbetsplats.

Men egentligen är ju termen ’yrkessvenska’ inte helt glasklar, när man börjar fundera på vilken del av svenska språket som kan kallas för yrkessvenska. Låt säga att en läkare från Ungern behöver yrkessvenska för att fortsätta kunna arbeta som läkare i Sverige. Då kan man ju anta att en stor del av yrkessvenskan är att kunna översätta ungerskans ord för mage, blodtryck, rondskål, undersöka till svenskan. Dessutom kan man tänka sig att den ungerska läkaren behöver få insikter om hur man som läkare uppträder mot patienter, annan sjukvårdspersonal, anhöriga – om det händelsevis kan vara så att det finns skillnader i hur ungerska läkare förväntas uppträda om man jämför med svenska sjukvårdmiljöer. Grundbulten i detta är dock att den ungerska läkaren redan har ett yrkesspråk, och att det många gånger rör sig om att översätta och anpassa sitt yrkeskunnande till delvis nya förhållanden.

Men om man inte har utvecklat ett yrkesspråk på sitt modersmål, det vill säga inte genomgått en yrkesutbildning där man lärt sig att tala och skriva som en läkare, en lärare, en snickare, en rörmokare, en lokalvårdare – kan man då säga att man kan lära sig yrkessvenska utan att samtidigt lära sig yrket?

Och frågan är också vem som ska ha de här kurserna i yrkessvenska? Kan man verkligen lära sig det på en sfi-kurs? Yrkessvenska måste rimligtvis vara något mer än att lära sig lite enkla ord på föremål och verb som är vanliga i olika yrkesmiljöer (och som man väl egentligen inte behöver någon kurs för att lära sig).

På något sätt döljer termen ’yrkessvenska’ att vi ofta talar om att kunna kommunicera på arbetsplatsen, där det visserligen förekommer en hel del fackord och yrkestermer, men där språket främst används för att åstadkomma det som hör arbetet till och för att samarbeta med sina kollegor. Det handlar om att till exempel kunna informera och uppfatta information, kunna visa respekt för andra, kunna tala med kunder/anhöriga/chefer osv på rätt sätt, skapa goda relationer till sina arbetskamrater och mycket annat som hör den fungerande arbetsdagen till.

Och när man tänker så, känns termen yrkessvenska nästan förvirrande. För det vi talar om är inte längre fackord av olika slag – utan om ett språk som kan användas för att utföra de handlingar som hör till yrkesutövandet. Och det är inte längre så självklart att man kan gå på en kurs i yrkessvenska för att kunna delta i kommunikationen på arbetsplatsen.  Det är kanske via arbetskamraterna som man kan lära sig hur den språkliga kommunikationen på arbetsplatsen fungerar.

Att klara av att kommunicera på arbetsplatser handlar inte om att bara behärska yrkesterminologi – något som man för övrigt kanske måste skaffa sig genom yrkeskurser, inte yrkessvenska. Att kommunicera på arbetsplatsen, kräver att man kan hantera en vardag i olika slags arbetsgemenskaper och att använda språket för att göra detta.

Text: Aina Bigestans, universitetslektor. Stockholms universitet